Baskien: Vi har stämt träff med Marx och Lenin

Marx och Lenin på “Urretxindorra”, Näktergalstorget i arbetarstadsdelen Otxarkoaga i Bilbao

Latinamerikareportrarna Dick och Mirian Emanuelsson har stämt träff med Marx och Lenin i arbetarförorten Otxarkoaga i Bilbao. Det är knappast något turistmål, för turisterna finns det ju Guggenheimmuséet som kostar 130 kronor i inträde. Våra utsända reportrar tar i stället bussen till Otxarkoaga där de träffar Josetxo “Tigre”, en före detta politisk fånge. Han tillbringade 20 år i fängelse för medlemskap i kommunistpartiet PCR och milisgruppen Grapo. I Otxarkoaga träffade de även Ixiar, en av de unga i som föddes i och brinner för Otxarkoaga.

Video:

http://vimeo.com/101364226

Tenemos una cita con MARX y LENIN en un barrio de Bilbao. . . from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

http://vimeo.com/101480251

La juventud en el barrio Otxarkoaga, Bilbao from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

BILBAO / BASKIEN / Bussen stånkar uppå för branten. Nedanför innesluts Bilbaos gamla och vackra stadskärna, deras “Gamla Stan”, av ett lätt dis och dimma som kommer in från Biscayabukten. Som liten grabb fascinerades jag av sjömännens berättelser i Göteborg om att; “klarar du Biscaya så klarar du att gå på sjön”.

– Ni får inte missa att besöka Otxarkoaga . . . och hälsa Marx och Lenin när ni kommer till Bilbao, sa Gato (Katten) skrattande när vi lämnade Iruñea. Översatt från baskiska till spanska är det staden Pamplona, centrum i provinsen Navarra.

Gato var en av de ansvariga för att den stora bysten på av Marx och Lenin, som hade stått i ingången på den sovjetiska ambassaden i Madrid, anlände till Otxarkoaga 1993. Sovjetunionen hade fallit samman och Jeltsin&Cia kastade ut allt med anknytning till arbetarklassens teoretiska inspiratör respektive landsfader.

Gato hälsar invånarna i stadsdelen välkommen till invigningen av Marx-Lenin-monumentet.

Gato bodde 1993 i Otxarkoaga, den del av Bilbao som i slutet av 1950-talet byggdes upp för att tillfredsställa behovet av bostäder för den arbetskraft som anlände till den framväxande industrialismen av Baskien. Några år senare skulle han bege sig till El Salvador och stred på FMLN-gerillans sida fram till fredsavtalet. I Pamplona arbetar han i dag på ett lager för ett stort transnationellt företag. Men han, liksom alla internationalister i Baskien, känner politisk morgonluft för de revolutionära och demokratiska krafterna är på frammarsch i Baskien. Och kontakterna har han kvar i Bilbao. En av dem väntar på oss vid busshållplatsen.

Till FMLN-gerillan

I Bilbao fanns i slutet av 50-talet flera varv, verkstäder, gruvor och det behövdes massor av ny arbetskraft. De kom från alla delar av den spanska staten, men framför allt från Asturien och Galizien, säger Josetxo “Tigre” när han tar emot vid busshållplatsen, denna fuktiga och blöta söndag. Runt om oss reser sig tiovåningshus i det kuperade landskapet.

Han är själv en bekräftelse på det spanska folkets kamp. För han är inte basker utan bördig från Madridtrakten. Men ödet ville att han skulle hamna i Baskien efter att ha tillbringat 20 år i både Francofascismens fängelser som i den så kallade övergångsregeringens. Den politiska udden i fängelsepolitiken då som nu var och är att bryta ned de politiska fångarnas moral och övertygelse. Men Josetxo intygar att hans politiska och ideologiska övertygelse är lika stark i dag som den var under de första åren på 1970-talet. Då var han en ung metallarbetare som med frenesi deltog i kampen på Madrids verkstäder och fabriker mot Francofascismen och i det underjordiska uppbygget av particeller.

På lastbil till Madrid

– Det här är en arbetarstadsdel där ett antal kamrater, marxister och kommunister tog initiativet till att hämta bysten i Madrid. Den hade först överlämnats till kommunistpartiets avdelning i Parla, en förortskommun till Madrid. Men när kamraterna där satte upp bysten på det kommunala torget la borgmästaren från det socialfascistiska PSOE (s) in sitt veto. Kommunistpartiet kontaktade då kamraterna i Otxarkoaga och här sa de ja. De åkte till Madrid i en liten lastbil och på den vägen är det; Marx och Lenin gjorde sitt intåg i Baskien rent litterärt och placerades på “Urretxindorra”, Näktergalstorget, säger den gravallvarlige “Tigre”.

Några meter från oss står den massiva bysten ingjuten i betong på en sockel och med ett genomskinligt pansarglas som jag uppskattar till en tum tjock. Den 2x1,5 meter höga&breda och nära en meter djupa konstruktionen har tagit emot flera skott av fascister på sina nattliga räder. Perforationerna vittnar om det. Men här står den, lika fast och stabil som de teoretiska verken från den vetenskapliga kommunismens grundare.

Fotografering vid det installerade monumentet. Gato längst ner till vänster på huk bredvid Lenin.

Lenindagen, Lenin Eguna

Varje år kring den 7 november hålls en Lenindag, på baskiska Lenin Eguna, i Otxarkoaga till minnet av installeringen av bysten i  Otxarkoaga men framför allt den historiska betydelsen av klassikernas verk. Dagen inleds tidigt med ett seminarium om marxismen-leninismen. Därefter tar det öppna mötet vid utomhus där det framför Marx-Lenin hålls tal som kombineras med kulturprogram. Det hela avslutas som det sig bör i Baskien med mat från det fantastiska baskiska köket och vin från Navarra.

Den 5 november 2013 inbjöds de cirka 12.000 invånarna i stadsdelen med följande ord:

“Datumet sammanfaller med den Bolsjevikiska Revolutionen, inte av en slump, utan för att den Revolutionen var den gnista som antände de förtryckta massorna kamp i hela världen och blev ett exempel för alla förtryckta folk. Oberoende av de misstag som begåtts, kvarstår Oktoberrevolutionen som ett exempel för alla de som kämpar mot det kapitalistiska förtrycket”.

 

Klass, nation och ETA

Otxarkoaga är en typisk arbetarförort med små lägenheter och byggd med billigt och inte alltid så bra byggmaterial, typiskt för vilken borgarstat som helst i världen, säger Tigre och fortsätter:

– Det handlar om att arbetarna ska en plats för att sova och reproducera sig för att kunna fortsätta slita dag efter dag på jobbet. Men i Otxarkoaga fanns och finns det en klassidentitet och den är viktig, menar Tigre och sneglar mot Marx och Lenin som tittar mot med sina uppfordrande blickar.

Han säger att den baskiska vänstern, och framför allt ETA, har haft och har ett starkt stöd och organisation i Otxarkoaga.

– Politiska och sociala teman är ständigt i centrum liksom de baskliga kulturella festligheterna.

Just dessa festligheter är samtidigt ett försvar för den baskiska nationella identiteten som Franco trodde sig kunna bryta ned genom att stimulera invandring från övriga delar av den spanska staten. ETA besvarade denna chauvinistiska provokation genom att förstärka arbetet på arbetsplatserna. Där betonade organisationen att klasstillhörigheten med de spanska arbetarna är en nödvändighet för framgång i kampen vad Lenin sammanfattade i sitt verk om “Om nationernas självbestämmanderätt”:

“Det arbetande baskiska folket tillämpar sin patriotism genom att befria sig själv genom sin egen styrka och utövar sin internationalism genom att stödja övriga arbetande folk att befria sig från förtrycket som de genomlider”, skrev ETA:s partiorgan Zutik i sitt nummer 48, år 1968.

 

Eget språk och historia

Terrorn och repressionen i Baskien var dubbel; mot den intensiva arbetarkampen som pågick i det industrialiserade och klassmedvetna Baskien, en kamp som inte bara bedrevs av ETA eller det borgerliga baskiska nationalistpartiet PNV. Där fanns även arbetarkommissionerna ledda av kommunistpartiet samt den socialdemokratiskt influerade landsorganisationen UGT. Men samtidigt fortsatte kampen för självständighet. Just i slutet av 1960-talet växte ETA sig starkt men drabbades skoningslöst av terrorn, tortyren på polisstationer och i fängelserna som började fyllas.

– Det här är inte Spanien, Extremadura eller Castilla, det här är Baskien med sitt eget språk och historia, ett av de äldsta folken i Europa. På 1950-talet hade det spanska kommunistpartiet mycket stort inflytande. Men med degenereringen och förräderiet av partiet mot arbetarklassen växte ETA fram i Baskien som en reaktion på PCE:s politiska urartning. ETA markerade vägen till en annan kamp som kombinerade den politiska och militära som kommunistpartiet hade lämnat bakom sig.

ETA:s vapenvila

Han delar inte ETA:s nya position som säger att organisationen ska lägga ned sina vapen om en politisk uppgörelse kan nås med den spanska staten. Den baskiska milisgruppen håller sedan 2006 en vapenvila som staten och Rajoy har besvarat med en intensifiering av repressionen och en hårdnande inställning i förhållandet till de nära 500 baskiska politiska fångarna som är utspridda över hela Spanien, bara fem av de 496 fångarna återfinns i Baskien.

Den legala patriotiska baskiska vänstern, Izquierda Arbetzale, har haft stora framgångar och i princip vunnit alla val i Baskien sedan 2012; från kommunal- och regional, till kongressen i Madrid och det senaste valet till EU-parlamentet. ETA säger att den vill ge sitt bidrag och stimulera till en politisk fredlig lösning i den baskiska frågan. PSOE och PP är skakade inför den patriotiska vänsterns exceptionella framgångar i valen sedan 2012.

Men denna legala och brokiga vänster, från Sortu (f.d. Batasuna) som utpekas av Madrid för att vara ETA:s politiska gren, till pacifister och socialdemokrater, går en balansgång som kan liknas på en knivsegg. Minsta detalj, ord och uttalanden granskas med lupp av Rajoy&Rättsapparaten.

En presskonferens med tre ETA-ledare som just har läst upp en presskommuniké där de förklarar att ETA ställer in alla väpnade aktioner och hälsar den Internationella Kommittén för Verifikation för att lämna över av vapen och explosiva ämnen.

Förbjudet skåla för politiska fångar

Spaniens författningsdomstol beslutade 2012 och 2013 med en röst majoritet, till falangisthögerns ursinne, att legalisera Bildu respektive Sortu och därmed gav den legalitet till vad Rajoy anklagar vara ETA:s politiska språkrör.

Amaia Izko, Sortus språkrör får inte längre utbringa en skål för de politiska fångarna.

Ett exempel på hur begränsad yttrande- och politisk frihet är i Baskien ägde rum alldeles nyligen när Sortus språkrör Amaia Izko utbringade en offentlig skål när hon på en av Baskiens årliga festligheter hälsade en före detta ETA-fånge välkommen ut i friheten efter ett 20-tal år i fängelset. Hon inkallades två dagar senare till domstolen som gav henne en reprimand. Den spanska hovrätten beslutade därefter att förbjuda offentliga skålar för personer kring ETA eller fångar som suttit av sina straff.

När 130.000 basker i smällkalla januari gick ut på gatorna efter att en fånge hade avlidit under mystiska omständigheter i fängelset, var det utan ett enda foto av någon fånge. Nyligen dömdes en bask till två års fängelse för ett sådant “brott”, som inte ens förekom i militärdiktaturernas Chile eller Argentina. Samtidigt med domen greps ett 40-tal andra spanjorer och basker som hade Twittrat fraser som den spanska antiterroristlagstiftningen inte tillåter utan i stället bestraffar med fängelse.

Otxarkoagas politiska fångar

I Otxarkoaga lever Arantxa Garbayo, ett av ETA:s mest kända ansikten. Hon avtjänade ett straff på 17 år, varav tio år i ett fängelse i Andalusien, 945 kilometer från hennes familj i Baskien. I början av 1990-talet tillhörde hon ett ETA-kommando men greps 1994 och dömdes till 45 års fängelse. Anklagelsen handlade om en påstådd plan att genomföra ett attentat mot Francos före detta Information- och Turistminister, Manuel Fraga Iribarne. Attentatet utfördes aldrig.

Franco hälsar på sin Informations- (Propaganda) och Turistminister, Manuel Fraga som på bilden till höger, två från höger och bakom mikrofonen, gör falangisthälsningen. Hans personbiografi är besudlat av antifascistiskt blod.

Det hör till saken att mellan 1961-1964 fängslades 1500 medlemmar i kommunistpartiet PCE. 1962 greps den folkkäre Julian Grimau, medlem i PCE:s centralkommitté. 1963 dömdes han till döden vilket orsakade en internationell kritikerstorm. Över 800.000 telegram anlände till Madrid som krävde ett upphävande av det farsartade domslutet. I flera europeiska och latinamerikanska städer genomfördes protestdemonstrationer. Franco kallade massprotesterna för “en konspiration av Moskva”. Manuel Fraga, som propagandaminister igångsatte en intensiv kampanj riktad till den internationella pressen där han tilldelade Grimau en rad vidriga brott under inbördeskriget. I gryningen den 20 april 1963 avrättades Grimau.

Solidariteten med den dödsdömde Julian Grimau skakade om den spanska fascismen men kunde inte förhindra att Grimau avrättades i gryningen den 20 april 1963.

Grannsolidaritet med de politiska fångarna

Det var mot denne fascist, ansvarig för mord och terror i Baskien, som Arantxa Garbayo och ETA-kommandot hon tillhörde påstods skulle genomföra ett attentat.

– Arantxa Garbayo frigavs i juni 2013 och hälsades av hela bostadsområdet. Hon hämtades med en bilkortege som körde runt i området. Folk fyllde det stora torget, det hölls tal med dans och stor fest. Solidariteten från folket men framför allt från grannar och vänner är oerhört viktig för att fångarna ska kunna stå ut så många år utan att brytas ned. Just nu har Otxarkoaga två politiska fångar som vi besöker varje lördag.

Det säger Ixiar, en 28-årig baskiska som har levt i Otxarkoaga i hela sitt liv. Hennes pappa var just en av de spanska immigranterna som vid två års ålder anlände till Otxarkoaga. Familjen installerades i vad som då kallades en “Chabola”, ett mycket enkelt hus byggt i trä och korrigerad plåt, i bästa fall. Misären var total och hälsovårdssituationen oerhört prekär utefter bergssluttningarna i Bilbaos utkanter där immigrantarbetarna slog sig ned.

Arantxa Garbayo avtjänade ett 17 år långt fängelsestraff för medlemskap i ETA och fortsätter sin kamp för den baskiska självständigheten, nu som länk mellan de kvarvarande fångarna och det baskiska samhället.

ETA och elimineringen av knarket

– Otxarkoaga byggdes på nio månader och konsekvenserna märktes snart. Kan du tänka dig tiovåningshus utan hiss? Vi i Hyresgästföreningen har fått igenom en hel del förbättringar men vi har gamlingar som suttit i sina lägenheter i tio år utan att komma ut eftersom de har problem att röra sig. Därför slåss vi för att det byggs hissar i husen.

Under 1980-talet översvämmades denna stridbara stadsdel med massor av droger, framför allt heroin. Det uppskattas att 450 ungdomar dukade under av heroinet. ETA rensade bokstavligt tre stadsdelar i Bilbao på langare som hade gjort tusentals baskiska ungdomar till slavar under heroinet. I dag beskriver till och med Wikipedia Otxarkoaga som en av de lugnaste stadsdelarna i Bilbao och med minst drogproblem.

– Sedan tio år har vi organiserat oss bättre och vi har märkt att under de senaste fem åren har mycket unga familjer bosatt sig här.

Krog eller kapell?

Medan man i Latinamerika först alltid bygger det lilla kapellet i byn, bygger man i Baskien krogen, eller La Taberna, som den kallas i folkmun.

– Vi genomförde ett stormöte och vi blev 96 personer som varje månad betalade en summa och till slut stod den klar, vår kvarterskrog, säger hon och gör en svepande rörelse i den kombinerade baren&restauranten, bara tio meter från Marx-Lenin där vi gör intervjun med Ixiar och Tigre.

– Det är typiskt för baskerna; äta och dricka, säger hon och skrattar. Men här samlas och träffas vi kring kulturella aktiviteter eller saker som rör stadsdelen. 

Ixiar, 28, född och uppvuxen i Otxarkoaga

Men de sista dagarna i juli fattade den spanska Hovrätten (Audencia Nacional) beslutet att konfiskera 111 krogar i ett domslut som väckt vrede i Baskien eftersom domstolen i Madrid rycker ifrån människorna i en stadsdel som Otxarkoaga sin sociala träffpunkt. Rättsprocessen har pågått i tolv år och domarna i Madrid anser att krogarna utgör subversiva tillhåll för ETA. Men bakom dessa krogar står personer som Ixiar och hennes grannar. Motståndet mot centralmakten förstärks och denna blir allt mer desperat i takt med att den organiserade baskiska vänstern växer i organisation och röstetal.

Arbetslöshetsarmé och repression

Hur ser hon då på framtiden och framför allt ungdomens framtid i en tid då Spanien befinner sig i den djupaste ekonomiska krisen sedan kriget. Sammanlagt går sex miljoner spanjorer arbetslösa. Drygt 54 % av ungdomar i arbetsför ålder saknar arbete. Universitet och gymnasium privatiseras liksom inom hälsovården. Över 700.000 ungdomar, de flesta med yrken, har lämnat Spanien och sökt sig till något annat land, främst Tyskland men även Sverige. Samtidigt förändras lagarna så att personer eller fackledare som uppmanar till protester, strejker eller demonstrationer kan dömas till miljonböter genom att de sociala protesterna kriminaliseras.

– Jag har vänner som är ingenjörer, arkitekter och läkare och de fick inga jobb här. De reste utomlands och fick omedelbart jobb. Regeringen och den sociala klass den representerar suger på karamellerna och blir bara rikare medan den stora massan av arbetande i det här landet, miljoner ungdomar, blir allt fattigare. Men ungdomen gör allt för att få ett jobb, många gånger finns det inte. Men vi sätter oss och ned tänker; “var och med vem kan jag skapa ett arbete”? Det gäller att inte tappa modet och demoraliseras och framför allt, kämpa kollektivt! För vi är medvetna om att regeringen Rajoy inte kommer att lyfta ett finger för oss.

Eurokommunismens konsekvenser

Vi vänder oss igen till Josetxo “Tigre” och vill veta mer om hans tidigare bakgrund och hur han greps och fängslades första gången under Francos sista år i livet, 1975. “Brottet” var spridning av flygblad och tidningar. Han lämnade det historiska kommunistpartiet PCE, då under ledning av Santiago Carillo, som han anser förrådde kampen när PCE gav sitt stöd till “La Transición”, den så kallade övergångsperioden där både monarkin som flaggan erkändes.

Kommunistpartiet huvudorgan berättar att PCE har legalise-
rats. Till vänster den legendariska "La Pasionaria" och till
höger Santiago Carillo.

Carillo var också, vid sidan av det franska och italienska kommunistpartiets ledare, en av företrädarna för “Eurokommunismen”. Eller som en besviken medlem i PCE sa inför konsekvenserna av övergångsperioden och eurokommunismen: “Vad Franco inte lyckades med under 40 år, att splittra partiet och bryta ned det, har Carillo och Eurokommunismen lyckats med sin nya teori under övergångsperioden”. Men 1985 uteslöts Carillo av sina egna i PCE. Då hade kommunistpartiets reducerats från 200.000 partimedlemmar 1976 till cirka 65.000 år 1985.

Som en reaktion på den politiska förvirringen och besvikelsen bland PCE:s medlemsbas bildades i juni 1975 PCE (r) (Partido Comunista de España-reconstituido), ett återuppbyggande av det spanska kommunistpartiet. Josetxo “Tigre” anslöt sig till partiet.

– Det traditionella PCE erkände flaggan som är fascismens och som infördes till priset av en miljon döda under kriget. För min del var jag märkt och svartlistad för mitt politiska och fackliga arbete i Madrid. Jag greps och släpptes regelbundet av den hemliga politiska polisens agenter och efter ett antal år så gick jag under jorden när jag anslöt mig till GRAPO.

Den underjordiska kampen

GRAPO, (Grupos de Resistencia Antifascista Primero de Octubre), de Antifascistiska Grupperna Första oktober, var inte direkt en militär gren av PCE:r, säger “Tigre” men rättsväsendet och den hemliga politiska polisen i Madrid ansåg det. PCE (r) förbjöds 2003.

– Enligt Lenin kan inga kampformer uteslutas om de baserar sig på behovet i en konkret situation. Målsättningen var att skapa en folklig men militär organisation.

I bakgrunden fanns också avrättningen av fem antifascister i den omtalade rättegången i Burgos där de fem dömdes till döden av en spansk militärdomstol. Två var från ETA och tre från organisationen FRAP. Bevisen var miserabla och de tre från ETA som avrättades befann sig inte ens på platsen vid tidpunkten för det påstådda brottet. De två från FRAP var också oskyldiga, enligt oberoende historiker.

– GRAPO:s medlemmar exkluderades från amnestin 1978 och flera sitter fortfarande i fängelse. Den politiska innanför murarna är komplicerad. Vi marxister anser att det är ytterligare kampfront. Dagens fängelser är på många sätt värre under Frankismens tidsepok. Mer isolering och placerande av fången i den andra ändan av landet i stället för i närheten av din familj. Kan inte skriva ett brev utan det går igenom fängelsecensuren först.

Socialism för överlevnad

Hur ser denne ärrade kommunist på framtiden i en stat där miljoner arbetande har gått ut på gatorna sedan krisen inleddes 2008? Finns det något hopp att denna massrörelse kan gå vidare?

Josetxo “Tigre”

– Utan tvivel. Den kapitalistiska krisen i Spanien är inte en “normal” kris från en annan epok, utan en mycket djup kris som inte har någon annan lösning mer än att bojorna sprängs. Det finns ingen annan lösning. Systemet baseras sig på en kollektiv exploatering för individuell vinning. Det produceras men folk köper inte för de har mycket lite köpkraft. Kapitalet slår igen fabrikerna och folk kastas ut på gatorna. Detta har i Spanien ökat det politiska medvetandet markant. Nu handlar det inte om en eller annan reform utan en genomgripande förändring av den samhälleliga strukturen som i klartext handlar om att ersätta privategendomen och skapa ett kollektivt socialistiskt tänkande, det enda som kan ta oss ur krisen. Risken är annars, som situationen ser ut i världen, att vi kommer att få uppleva ännu ett imperialistiskt omfördelningskrig med ett resultat som vi redan på förhand kan räkna ut resultatet på. Det handlar om ren överlevnad för mänskligheten.

Text och foto:

Dick och Mirian Emanuelsson

BASKIEN: Ärren sitter fortfarande djupt

Kistan med Igor Angulo Iturrate, en fängslad medlem i ETA som efter
tio år i fängelset påträffades död i sin cell under mystiska omständigheter.

Flammans Dick och Mirian Emanuelsson har träffat en före detta kvinnlig ETA-fånge, en änka efter en ETA-fånge som påträffades död i sin cell och en kvinnlig psykolog som uppmanar EU att kräva av Madrid att följa sin egen grundlag. 

Video:

140423 Entrevista a Viuda de Igor from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

FLAMMAN / BILBAO / 2014 / Fängelserna har många namn men de anhöriga till fångarna i fängelset Almeria måste varje lördag köra 200 mil, tur och retur, till Puerto 210 mil eller Liancourt också 1.000 kmx2 för att träffa sin make, hustru, son/dotter eller far/mor under 40 minuter.
Hittills har 16 anhöriga till de politiska fångarna förolyckats och många fler skadats på de spanska vägarna. Många fordon, och därmed familjeekonomin, har förstörts men framför allt möjligheten att träffa sin anhörige.

De är 473 politiska fångar, den förkrossande majoriteten från ETA. De, med undantag för fem fångar, har alla det gemensamma att de utspridda över hela Spanien på 77 fängelser. De förnekas den grundlagsenliga rätten att placeras i Baskien.

Nästan alla författningar i världen stipulerar rättigheter också för personer som har dömts för brott mot lagen. De politiska fångarna har dessutom flera rättigheter. Men det gemensamma är att fången, där så är möjligt, ska placeras så nära som möjligt sin hem- eller födelseort.

Amaia Izko, advokat och språkrör för partiet Sortu

Men det gäller inte de baskiska politiska fångarna. Som fram till nu i praktiken kunde dömas till livstid eftersom rättssystemet och lagen i Spanien exkluderade de baskiska fångarnas rätt till strafflindring. I stället ökades den redan beslutade straffsatsen ytterligare efter avtjänat straff. Men efter att den baskiska advokaten Amaia Izko förde frågan till Europadomstolen ålade denna den spanska staten att upphöra med det fabricerade livstidsdömandet. Antalet baskiska politiska fångar har sedan 2012, då Flamman gjorde den senaste reportageresan i Baskien, sjunkit från cirka 700 till dagens 473. Tack vare domen i Europadomstolen.

Alla normala rättstater syftar till att återinlemma och underlätta för en fånge att komma tillbaka till det civila livet. I Spanien är det den raka motsatsen, menar Arantxa Garbayo. Hon tillhörde ett ETA-kommando sedan början av 1990-talet och greps 1994 och dömdes till 45 års fängelse för en påstådd plan att genomföra ett attentat mot den gamle frankisten Manuel Fraga Iribarne. Denne var en av Francodiktaturens synbara representanter. Turistminister mellan 1962-69, regeringens andre vicepresident 1975-1976, ett år innan Franco avled, och därefter senator med flera uppdrag som han 1989 krönte med ordförandeskapet i Francos politiska avläggare, Partido Popular (PP). I egenskap av dessa uppdrag var han djupt involverad i den fascistiska terrorn i Spanien och i synnerhet mot Baskiens folk. Detta var det bakomliggande politiska motivet till att attackera en av den spanska diktaturens främsta representanter. Men Aranxta greps innan och dömdes till 45 års fängelse för ett påstått planerat attentat som aldrig genomfördes.

Arantxa Garbayo satt 20 år som politisk fånge. I handen
håller hon namnen på några av Fångkollektivets fängslade
medlemmar.

Sedan juni 2013 är hon fri men ständigt förföljd. När vi gör intervjun framför den vackra Arriagateatern i centrala Bilbao ser vi säkerhetsagenterna på behörigt avstånd. För Aranxta tillhör det Baskiska Kollektivet för de Politiska Fångarna (EPPK). PP och säkerhetstjänsten anser att EPPK utgör en förlängd social gren av ETA. Men de politiska fångarna har fullt förtroende för organisationen som ser som sin uppgift att vara en länk mellan fångarna och den baskiska och spanska folkrörelsen, en länk som syftar till att dra in fångarna i den fredsprocess som ETA inledde 2006. Då utlyste den en ensidig vapenvila som 2010 och 2012 intensifierades genom att organisationen förklarade att den beslutat att upphöra med den väpnade kampen som metod för att uppnå den baskiska självständigheten. Den 21 februari i år deklarerade ETA att den har lagt ned flera olika väpnade strukturer inom organisationen och om staten går in i förhandlingar är målsättningen att upplösa organisationen.

Men den spanska statens och Rajoys svar har blivit mer repression i stället för att ta ETA:s förslag på allvar. I början av januari i år greps åtta medlemmar ur EPPK-kollektivets ledning där Aranxta är ett av språkrören. Gripandet ägde rum bara några dagar innan den årliga manifestationen för de politiska fångarna. Gensvaret från Baskien blev enormt; 130.000 av den sammanlagda befolkningen på tre miljoner basker gick ut på gatorna i Bilbao och krävde stopp för utspridandet av de politiska fångarna över hela Spanien och att “De ska hem”.

Det märks att hon har skadats av tortyren under de 17 åren i fängelset. När hon ska avsluta en mening är det som hon inte lyckats avsluta det sista ordet utan stämman stelnar darrande på den sista stavelsen i det tunna ansiktet. Men under en halvtimme berättar hon med svårighet om tiden i fängelset och arbetet med kollektivet.

– Kollektivets uppgift är att vara en samtalspartner mellan fångarna och samhället. I ledningen finns 20 kamrater och ett arbetsutskott på sex kamrater. Tre finns i den franska delen av Baskien och tre i Spanien, säger hon.

Detta nätverk är livsviktigt för det håller samman fångarna som med otålighet vill delta i idéutbytet mellan fångarna och samhället och personligheter i den nya situation som har uppstått i Baskien. De vill även delta i debatter med anhöriga eller offer för ETA:s väpnade aktioner under åren.

– Men vårt arbete motarbetas konsekvent av myndigheterna, både i Spanien som i Frankrike genom att de isolerar och skickar fångarna över hela Spanien. Jag satt tio år i ett fängelse långt nere i Andalusien, i södra Spanien medan Baskien ligger i norra Spanien, vid gränsen mot Frankrike, fortsätter hon.

Det finns andra exempel på att statens politik är att förhindra alla slags kontakter mellan fångarna.

– Även om det finns 16-17 baskiska fångar i ett fängelse delas dessa upp i olika avdelningar inne i fängelset. Det är vad vi kallar för den dubbla dispersionen. Till detta ska vi lägga att all post både läses och kontrolleras innan den lämnar eller kommer fången till hands. Medierna har avslöjat att advokater avlyssnas när de talar med sin klient i fängelset. Det är under dessa mycket begränsade villkor som debatten och utbytet av idéer genomförs med och mellan fångarna.

Alla före detta fångar Flamman talar med hävdar att situationen i fängelserna i dag är värre än under Francos tid, undantaget materiella bekvämligheter och installationer. Men när tystnaden lägger sig och den hermetiska isoleringen och kontakten med omvärlden blir en allmän politik för att hämnas den baskiska självständighetskampen, då alla grundläggande rättigheter som även fångar ska ha uteblir, då blir den psykiska situationen många gånger ohållbar, menar Arantxa.

– Situationen har blivit mycket värre efter att ETA deklarerade att de skulle lägga ned den väpnade kampen, repressionen inne i fängelserna mot kamraterna har intensifierats, konstaterar hon.

I gryningen den 28 november 1996 greps Igor Angulo Iturrate i sitt hem av agenter från  Civilgardet. Han utpekades för att ha tillhört ETA-kommandot ´Nafarroa´ som hade utfört ett attentat mot en polisofficer i Pamplona. I hemmet påträffades, enligt säkerhetstjänsten, flera vapen och explosiva ämnen. Iturrate dömdes till 34 år plus 20 år efter att nya anklagelser riktats mot honom.

Den 28 februari 2006 påträffades han hängd i sin cell. En stol stod placerad bredvid kroppen. Det fanns heller inget avskedsbrev från offret. Enligt vittnen och medfångar led han inte av några depressioner. Han hade ett normalt förhållande till sina medfångar och han var den ende ETA-fången i Cuencas, mer än 65 mil från Baskien. Hans död omgavs av märkliga omständigheter, var den allmänna uppfattningen då, för åtta år sedan.

En disig morgon i Gamla Stan i Bilbao träffar Flamman hans fru på ett av de baskiska människorättsorganisationernas kontor. Hon säger att ärren fortfarande sitter djupt. Minnet av hennes man som bara var 34 år då han förlorade livet är som igår. Men Udoia Muruaga Perez är beredd att med sitt vittnesmål ge allt för att anhöriga till andra politiska fångar inte ska gå samma öde till mötes som hon gjorde 2006.

Hon tillhör ledningen för Egiari zor, Stiftelsen för Sanning, som samlar cirka 200 anhöriga till medlemmar i ETA som dödats i sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna, som “försvunnit”, torterats eller avlidit i de spanska fängelserna. I klartext den spanska statens offer.

Men det betyder inte att Udoia Muruaga och Stiftelsen inte också erkänner den smärta som ETA under den väpnade kampens gång också orsakat de anhöriga till ETA:s offer.

– På samma sätt som vi erkänner smärtan som ETA orsakat hos dem som har förlorat en anhörig som konsekvens av den väpnade kampen, på samma sätt kräver vi respekt för det lidande som vi också har genomgått. För under alla år har det ensidigt bara talats om offren på en sida medan den andra sidan har förtigits konsekvent.

Udoia Muruaga Perez

Medan det fortfarande finns nära 500 baskiska politiska fångar, finns det inte en enda fånge av de säkerhetsagenter eller civilgardister som mördade, försvann eller torterade tusentals basker under ett halvt sekel av politisk-militär konfrontation. Med ETA:s vapenvila och beslut att lägga ned den väpnade kampen, samt det faktum att den mest framgångsrika vänstern i Europa är den baskiska vänstern som vinner val efter val, så har debatterna intensifierats med målet att hitta en politisk lösning på i första hand de politiska fångarna.

– Vi bildade Egiari zor 2012, inte för att döma utan för att skapa klarhet och sanning i statens metodiska våldsamma och grymma strategi för att dölja och kriminalisera sanningen. Nu har baskerna, med den nya politiska situationen stora förväntningar och illusioner om att få leva i fred och i en verklig demokrati.

Hon menar att omvärlden utanför Baskien måste få veta att det existerade en politisk konflikt långt innan ETA hade bildats i slutet av 1950-talet. Udoia Muruaga anser att det är viktigt att alla parter talar med varandra för att inte upprepa den våldsamma konfrontationen igen mellan den spanska staten och självständighetsrörelsen. ETA har öppet deklarerat sin vilja att definitivt avsluta den väpnade kampen. Vad som behövs är samma politiska vilja från statens sida.

– I dag är det legitimt att Staten kan tortera och döda utan att det händer någonting. Jag kan till exempel inte gå ut med ett foto av min man hängande på bröstet för då kan jag gripas och dömas till fängelse för `stöd till terrorismen´. I själva verket kräver jag rättigheter för de politiska fångarna. Min man avled på grund av den repressiva strategin i fängelset som handlar om att likvidera dig fysiskt och emotionellt och på detta sätt tvinga dig till att ge upp ditt politiska mål (självständighet för Baskien).

Det är bara siluetter av de politiska fångarna, inga foton eller bilder, som på bilden i den lilla staden Arrasate som varje onsdag kl. 17.00 genomför en stilla demonstration på torget som avslutas med en promenad runt stadskärnan.

Bara några månader innan vi träffar Udoia Muruaga har en annan politisk fånge avlidit i ett spanskt fängelse. Arkaitz Bellón avled den 5 februari i år. Under 2013 avled de baskiska fångarna Anjel Figueroa och Xabier López Peña. Arkaitz Bellón, som inte var medlem i ETA, hade dömts till 15 års fängelse för att ha deltagit i en demonstration där en buss brändes ned. Han var en tränad idrottsman med stark fysik och gjorde upp stora framtidsplaner med sin fru inför frigivningen den 15 maj.

– Så dör han plötsligt bara tre månader innan frigivandet. Det är fruktansvärt smärtsamt för hans familj och närmaste. Min man dog också på grund av samma fångvårdspolitik. Det är otroligt att det går åtta år och fångarna fortsätter att avlida på grund av en politik som går ut på att Staten likviderar fången som vägrar att underkasta sig utpressningen. Då får han och de närmaste betala för hatet, hämnden och likvideringen från Statens sida. Staten och regeringen talar ständigt om de mänskliga rättigheterna men är de som flagrant bryter mot dem, spelar på manipulationen och står fast vid utrotningspolitiken år efter år. Det finns sjuka som bara har en kort tid att leva men staten släpper dem inte tills de har ruttnat i fängelset, konstaterar Udoia, med bitterhet i rösten.

Arkaitz Bellón avled den 5 februari i år, i maj skulle han friges efter 15 års fängelse.

När årsdagen för dödsdagen för hennes man närmar sig börjar också nerverna att spöka. Hennes son, som var sju år när hans far avled, känner också av det. Hon säger att hat och bitterhet är faktorer som hon har bekämpat “för det leder inte någonstans, tvärtom”, tillägger hon.

– Nej! tänker du, inte en gång till! när du får beskedet att ytterligare en fånge har avlidit i fängelset. Kommer det aldrig att upphöra! tänker du. Vad måste vi göra för de upphör att döda och upphör med fångvårdspolitiken som utpressning!?

Hennes man förflyttades under de tio åren till sex olika fängelser, alla utanför Baskien. Slutligen placerades han i Cuenca, cirka 65 mil från Bilbao. Han inledde universitetsstudier på distans men förbjöds av fängelseledningen. Han arbetade med läder men samma sak hände, förbud. Han började då att arbeta i trä, men alla dessa aktiviteter förbjöds av myndigheterna.

– Han tilläts att gå ut i friska luften under bara en timma per dag. Dag efter dag, år efter år. Målet är att bryta ned, inte bara fången, utan även de närmaste. Du kan vara överens eller inte med din livskamrat om hans politiska ståndpunkt. Men de är inga köpta legoknektar eller några som agerar för ekonomiska personliga intressen utan som kämpat helt oegennyttigt i en verklighet (som den baskiska).

Hon menar att de inte har någon anledning till att skämmas för vad de är. Stiftelsen anser också att det bör inrättas en Sanningskommission där alla i samhället sätter sig ned och talar med varandra.

– Låt oss inte upprepa misstagen från tiden för övergången från Frankodiktaturen. Det finns massgravar över hela Spanien med hundratusentals offer för Franco. Apparaten (diktaturen) var intakt, från makteliten och rättsapparaten. Fortfarande vägrar dessa samhällssektorer att hitta den verkliga sanningen bakom 40 års diktatur trots att de har gått tre generationer och där såren i själen går i arv. Vi vill inte att detta ska upprepas med den baskiska konflikten för då kan vi inte tala om samlevnad fred och försoning i framtiden. Låt oss göra saker och ting på ett korrekt sätt.

Hennes son blev till under “månadsträffen” där paret har rätt till 90 minuter i ett enskilt rum. Familjen har också rätt till 90 minuter per månad. De övriga två lördagarna är tiden 40 minuter och ett pansarglas skiljer de två. Sonen träffade aldrig sin pappa under normala omständigheter.

– “Mamma, hur många timmar träffade jag min ´aita´, far? frågar han mig ibland. Det var en fråga som jag aldrig ställt mig själv. Jag tog aldrig med mig min son till lördagsbesöket med bara 40 minuter för det är bara smärtsamt för barnet och fadern.

– Varje resa är en enorm uppgift och under hela veckan förbereder du resan. Jag var tvungen att skaffa mig körkort, köpa en liten bil och ge dig iväg, med alla de hinder och problem det innebär, ekonomiskt som fysiskt och psykiskt. Men också klimatet med regn, snö eller sol. Med ett litet barn måste du övernatta eftersom det inte är möjligt att hinna med besöket och köra 130 mil. Men du är samtidigt fruktansvärt spänd för att de ska vägra dig inträde i fängelset i händelse av att ett komma sitter fel i dokumentet. När du inte får komma in så är din kamrat medveten om detta, att du har kommit till fängelset men inte släppts in. Det är som en psykisk likvidering av personen, innanför muren som utanför.

En vurpa med anhöriga till en politisk fånge som har placerats i andra ändan av Spanien trots att författning och internationella avtal kräver motsatsen av en stat och regering. 16 anhöriga har avlidit under färden till fången.

När hon fick telefonsamtalet den 28 februari 2006 om att hennes man hade påträffats hängd i sin cell, påbörjades ett nytt kapitel i Udoia Muruagas liv. När hon anlände till fängelset fanns varken domaren, som alltid ska vara på plats när en avliden ska hämtas av sina anhöriga eller polisen. Kvarlevorna av hennes man skulle förflyttas 65 mil norrut, tillbaka till Baskien där den spanska staten hade förvägrat den döde att avverka sitt straff, men nu för att begravas.

– Vi kommer aldrig att få veta sanningen. Men om han hade fattat beslutet att hellre ta sitt liv än att kasta in handduken inför en fångvårdspolitik med politiska förtecken, då kan jag acceptera det. Men dödsfallet är omgärdat av många frågetecken.

– För mitt och andra barn som tvingas uppleva att deras far eller mor har förlorat livet i fängelset, är det en djup personlig och svår tragedi. Men ännu värre när deras mor eller far nästan blir tokig av sorgen. Barnen gör en kall kalkyl och frågar sig själva; “har jag varit tillsammans med min far en månad totalt under de sju åren jag har sett honom i fängelset”? Jag försöker ge honom mitt stöd och säger att han ska minnas de vackra minnena han har av sin far när de var tillsammans och kramade eller lekte med varandra.

Hon säger att om det inte hade varit för det baskiska folkets solidaritet och kärlek, hade hon förlorat förståndet. Solidariteten uttryckte sig vid det senaste dödsfallet i februari då över 100.000 basker gick ut på gatorna bara i Bilbao men också i flera andra städer i Baskien som protest mot dödsfallet av Arkaitz Bellón.

– Inga statliga eller andra institutioner kontaktade mig för att höra om jag behövde någon hjälp. Inte ett telefonsamtal om min sons behov eller stöd. Det var det baskiska folket som med sin “överrock av kärlek och solidaritet” omfamnade mig och min son i ett ögonblick då vi kände så mycket sorg och smärta. Detta folkets erkännande var avgörande för att gå vidare.

130 000 basker på gatorna i Bilbao den 7 januari i år till stöd för
kravet om att de baskiska politiska fångarna måste få avtjäna
sina straff i Baskien. Bara 6, som också är svårt sjuka, sitter av
sitt straff i Baskien, övriga 467 är utplacerade i Andalusien m.m.

Sedan 2012 har de anhöriga på bägge sidor i den baskiska konflikten träffats för att tillsammans lära känna varandra, hitta kanaler för att också övervinna den långvariga konflikten mellan ett folk som med olika kampformer har försökt uppnå nationell självständighet och en stat som med alla medel vägrar ge upp ett territorium som de anser ska fortsätta tillhöra den spanska statsbildningen.

– Jag har själv inte deltagit i dessa samtal. Men enskilda medlemmar i vår Stiftelse har deltagit. Det är mycket tunga och smärtsamma teman. För oss är det ingen terapi, den gör vi själva. Dessa möten har genomförts med stor diskretion och med stor ödmjukhet. Mötena är komplicerade för du ska öppna hjärta och själ mot den person som har varit anhörig till din livskamrats fiende. Vad som står klart är att politikerna känner inte smärtan som de och vi, de anhöriga till offren i den baskiska konflikten på bägge sidor, känner. Staten, just nu representerad av Rajoy svarar bara med ett ord; “NEJ”! till en politisk lösning av konflikten. Men de anhöriga till offren på bägge representerar ett stort mod för de har satt sig ned för att lyssna till den “andra” sidan. Inte bara för att tala utan för att lyssna på den andra personen. Det är mycket viktigt och är ett exempel för hur Staten borde agera.

Video:
El efecto psicológico del encierro de los presos políticos vascos from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Den psykologiska effekten av fängelset hos de baskiska fångarna

Nagore López Luzuriaga är psykolog hos Föreningen av de Anhöriga till offren för repressionen i Baskien, Exterat. Föreningens främsta uppgift är att via de anhöriga till fångarna föra ut och berätta om situationen i fängelserna, säger Nagore när Flamman träffar henne i Bilbao.

– Fångarna har sitt eget kollektiv där de utsett sina officiella representanter som är EPPK. Exterat publicerar och beskriver mer om hur situationen i fängelset upplevs av fångarna, hur de och de anhöriga dagligen kränks.

Många politiska fångar är sjuka. Hur ser perspektiven ut för dem?

– Ja, och det är många som är svårt sjuka, dödligt sjuka. I stället för att lindra deras lidande och respektera deras utsatthet, agerar den spanska staten tvärtom. Sjuka fångar med strafflindring i hemmet har i stället skickats till fängelset. Fångar som frigivits villkorligt på grund av en dödlig cancer i slutfasen och som fått avverka straffet hemmet, har skickats till fängelset.

Vad säger författningen i dessa fall?

– Fångkollektivet EPPK hade en debatt och krävde nyligen att dispersionen av fångarna över hela Spanien gradvis skulle avvecklas och att mycket sjuka fångar och fångar över 70 år skulle friges. Alla med ett minimalt förnuft och kunskap om lagar och mänskliga rättigheter vet att en sjuk människa inte kan kureras eller leva i ett fängelse som inte motsvarar vad en sjuk person behöver.

Igår gjorde vi reportage i staden Arrazate där det finns en politisk sjuk fånge som är inne i slutstadiet i sin cancer. Han släpptes för ett halvår sedan och tiden har gått och han har inte dött, klagade rubrikerna i den spanska pressen. Han fick då husarrest trots att det kanske bara återstår dagar eller några månader.

– Det är en barbarisk politik! Jag skulle inte vilja vara i hans familjs kläder och bli vittnen till den massmediala lynchningen av denna fånge. Att mer eller mindre offentligt be att han ska dö, förvånade och upprörda över att han ännu inte har gjort det trots att de vet att det är en tidsfråga, det är bokstavligt grymt. Men det är en bekräftelse och en illustration på den spanska statens fångvårds- och undantagspolitik. Den handlar om att bryta ned dem som människor och politiska aktivister. 

Varje tisdag klockan 17.00 samlas människor på torget för att visa att de inte har glömt de politiska fångarna och går förbi huset där denna sjuka fånge är i husarrest. Är det vanligt och vad betyder denna manifestation för den egna moralen?

– Jag tror att solidariteten är helt grundläggande. Hade det inte varit för det baskiska och andra folks solidaritet, är jag osäker på om vi hade överlevt alla dessa år, säger psykologen och citerar Che Guevara som sa, att “solidariteten är folkets ömhet”.

Själv började hon att resa till fängelset när hon var åtta år. Hennes moster och morbror satt fängslade i 24 år men släpptes den 26 november 2013 efter domen i Europadomstolen som tvingade den spanska staten att upphöra med de fabricerade livstidsstraffen.

– I fängelset fick min moster bröstcancer men hölls kvar i fängelset. Hon erbjöds frigivning om hon ångrade sin politiska aktivitet och började ett samarbete med säkerhetstjänsten. Hon vägrade och satt fängslad fram till domen i Europadomstolen.

Dick Emanuelsson