BASKIEN: Ärren sitter fortfarande djupt

Kistan med Igor Angulo Iturrate, en fängslad medlem i ETA som efter
tio år i fängelset påträffades död i sin cell under mystiska omständigheter.

Flammans Dick och Mirian Emanuelsson har träffat en före detta kvinnlig ETA-fånge, en änka efter en ETA-fånge som påträffades död i sin cell och en kvinnlig psykolog som uppmanar EU att kräva av Madrid att följa sin egen grundlag. 

Video:

140423 Entrevista a Viuda de Igor from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

FLAMMAN / BILBAO / 2014 / Fängelserna har många namn men de anhöriga till fångarna i fängelset Almeria måste varje lördag köra 200 mil, tur och retur, till Puerto 210 mil eller Liancourt också 1.000 kmx2 för att träffa sin make, hustru, son/dotter eller far/mor under 40 minuter.
Hittills har 16 anhöriga till de politiska fångarna förolyckats och många fler skadats på de spanska vägarna. Många fordon, och därmed familjeekonomin, har förstörts men framför allt möjligheten att träffa sin anhörige.

De är 473 politiska fångar, den förkrossande majoriteten från ETA. De, med undantag för fem fångar, har alla det gemensamma att de utspridda över hela Spanien på 77 fängelser. De förnekas den grundlagsenliga rätten att placeras i Baskien.

Nästan alla författningar i världen stipulerar rättigheter också för personer som har dömts för brott mot lagen. De politiska fångarna har dessutom flera rättigheter. Men det gemensamma är att fången, där så är möjligt, ska placeras så nära som möjligt sin hem- eller födelseort.

Amaia Izko, advokat och språkrör för partiet Sortu

Men det gäller inte de baskiska politiska fångarna. Som fram till nu i praktiken kunde dömas till livstid eftersom rättssystemet och lagen i Spanien exkluderade de baskiska fångarnas rätt till strafflindring. I stället ökades den redan beslutade straffsatsen ytterligare efter avtjänat straff. Men efter att den baskiska advokaten Amaia Izko förde frågan till Europadomstolen ålade denna den spanska staten att upphöra med det fabricerade livstidsdömandet. Antalet baskiska politiska fångar har sedan 2012, då Flamman gjorde den senaste reportageresan i Baskien, sjunkit från cirka 700 till dagens 473. Tack vare domen i Europadomstolen.

Alla normala rättstater syftar till att återinlemma och underlätta för en fånge att komma tillbaka till det civila livet. I Spanien är det den raka motsatsen, menar Arantxa Garbayo. Hon tillhörde ett ETA-kommando sedan början av 1990-talet och greps 1994 och dömdes till 45 års fängelse för en påstådd plan att genomföra ett attentat mot den gamle frankisten Manuel Fraga Iribarne. Denne var en av Francodiktaturens synbara representanter. Turistminister mellan 1962-69, regeringens andre vicepresident 1975-1976, ett år innan Franco avled, och därefter senator med flera uppdrag som han 1989 krönte med ordförandeskapet i Francos politiska avläggare, Partido Popular (PP). I egenskap av dessa uppdrag var han djupt involverad i den fascistiska terrorn i Spanien och i synnerhet mot Baskiens folk. Detta var det bakomliggande politiska motivet till att attackera en av den spanska diktaturens främsta representanter. Men Aranxta greps innan och dömdes till 45 års fängelse för ett påstått planerat attentat som aldrig genomfördes.

Arantxa Garbayo satt 20 år som politisk fånge. I handen
håller hon namnen på några av Fångkollektivets fängslade
medlemmar.

Sedan juni 2013 är hon fri men ständigt förföljd. När vi gör intervjun framför den vackra Arriagateatern i centrala Bilbao ser vi säkerhetsagenterna på behörigt avstånd. För Aranxta tillhör det Baskiska Kollektivet för de Politiska Fångarna (EPPK). PP och säkerhetstjänsten anser att EPPK utgör en förlängd social gren av ETA. Men de politiska fångarna har fullt förtroende för organisationen som ser som sin uppgift att vara en länk mellan fångarna och den baskiska och spanska folkrörelsen, en länk som syftar till att dra in fångarna i den fredsprocess som ETA inledde 2006. Då utlyste den en ensidig vapenvila som 2010 och 2012 intensifierades genom att organisationen förklarade att den beslutat att upphöra med den väpnade kampen som metod för att uppnå den baskiska självständigheten. Den 21 februari i år deklarerade ETA att den har lagt ned flera olika väpnade strukturer inom organisationen och om staten går in i förhandlingar är målsättningen att upplösa organisationen.

Men den spanska statens och Rajoys svar har blivit mer repression i stället för att ta ETA:s förslag på allvar. I början av januari i år greps åtta medlemmar ur EPPK-kollektivets ledning där Aranxta är ett av språkrören. Gripandet ägde rum bara några dagar innan den årliga manifestationen för de politiska fångarna. Gensvaret från Baskien blev enormt; 130.000 av den sammanlagda befolkningen på tre miljoner basker gick ut på gatorna i Bilbao och krävde stopp för utspridandet av de politiska fångarna över hela Spanien och att “De ska hem”.

Det märks att hon har skadats av tortyren under de 17 åren i fängelset. När hon ska avsluta en mening är det som hon inte lyckats avsluta det sista ordet utan stämman stelnar darrande på den sista stavelsen i det tunna ansiktet. Men under en halvtimme berättar hon med svårighet om tiden i fängelset och arbetet med kollektivet.

– Kollektivets uppgift är att vara en samtalspartner mellan fångarna och samhället. I ledningen finns 20 kamrater och ett arbetsutskott på sex kamrater. Tre finns i den franska delen av Baskien och tre i Spanien, säger hon.

Detta nätverk är livsviktigt för det håller samman fångarna som med otålighet vill delta i idéutbytet mellan fångarna och samhället och personligheter i den nya situation som har uppstått i Baskien. De vill även delta i debatter med anhöriga eller offer för ETA:s väpnade aktioner under åren.

– Men vårt arbete motarbetas konsekvent av myndigheterna, både i Spanien som i Frankrike genom att de isolerar och skickar fångarna över hela Spanien. Jag satt tio år i ett fängelse långt nere i Andalusien, i södra Spanien medan Baskien ligger i norra Spanien, vid gränsen mot Frankrike, fortsätter hon.

Det finns andra exempel på att statens politik är att förhindra alla slags kontakter mellan fångarna.

– Även om det finns 16-17 baskiska fångar i ett fängelse delas dessa upp i olika avdelningar inne i fängelset. Det är vad vi kallar för den dubbla dispersionen. Till detta ska vi lägga att all post både läses och kontrolleras innan den lämnar eller kommer fången till hands. Medierna har avslöjat att advokater avlyssnas när de talar med sin klient i fängelset. Det är under dessa mycket begränsade villkor som debatten och utbytet av idéer genomförs med och mellan fångarna.

Alla före detta fångar Flamman talar med hävdar att situationen i fängelserna i dag är värre än under Francos tid, undantaget materiella bekvämligheter och installationer. Men när tystnaden lägger sig och den hermetiska isoleringen och kontakten med omvärlden blir en allmän politik för att hämnas den baskiska självständighetskampen, då alla grundläggande rättigheter som även fångar ska ha uteblir, då blir den psykiska situationen många gånger ohållbar, menar Arantxa.

– Situationen har blivit mycket värre efter att ETA deklarerade att de skulle lägga ned den väpnade kampen, repressionen inne i fängelserna mot kamraterna har intensifierats, konstaterar hon.

I gryningen den 28 november 1996 greps Igor Angulo Iturrate i sitt hem av agenter från  Civilgardet. Han utpekades för att ha tillhört ETA-kommandot ´Nafarroa´ som hade utfört ett attentat mot en polisofficer i Pamplona. I hemmet påträffades, enligt säkerhetstjänsten, flera vapen och explosiva ämnen. Iturrate dömdes till 34 år plus 20 år efter att nya anklagelser riktats mot honom.

Den 28 februari 2006 påträffades han hängd i sin cell. En stol stod placerad bredvid kroppen. Det fanns heller inget avskedsbrev från offret. Enligt vittnen och medfångar led han inte av några depressioner. Han hade ett normalt förhållande till sina medfångar och han var den ende ETA-fången i Cuencas, mer än 65 mil från Baskien. Hans död omgavs av märkliga omständigheter, var den allmänna uppfattningen då, för åtta år sedan.

En disig morgon i Gamla Stan i Bilbao träffar Flamman hans fru på ett av de baskiska människorättsorganisationernas kontor. Hon säger att ärren fortfarande sitter djupt. Minnet av hennes man som bara var 34 år då han förlorade livet är som igår. Men Udoia Muruaga Perez är beredd att med sitt vittnesmål ge allt för att anhöriga till andra politiska fångar inte ska gå samma öde till mötes som hon gjorde 2006.

Hon tillhör ledningen för Egiari zor, Stiftelsen för Sanning, som samlar cirka 200 anhöriga till medlemmar i ETA som dödats i sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna, som “försvunnit”, torterats eller avlidit i de spanska fängelserna. I klartext den spanska statens offer.

Men det betyder inte att Udoia Muruaga och Stiftelsen inte också erkänner den smärta som ETA under den väpnade kampens gång också orsakat de anhöriga till ETA:s offer.

– På samma sätt som vi erkänner smärtan som ETA orsakat hos dem som har förlorat en anhörig som konsekvens av den väpnade kampen, på samma sätt kräver vi respekt för det lidande som vi också har genomgått. För under alla år har det ensidigt bara talats om offren på en sida medan den andra sidan har förtigits konsekvent.

Udoia Muruaga Perez

Medan det fortfarande finns nära 500 baskiska politiska fångar, finns det inte en enda fånge av de säkerhetsagenter eller civilgardister som mördade, försvann eller torterade tusentals basker under ett halvt sekel av politisk-militär konfrontation. Med ETA:s vapenvila och beslut att lägga ned den väpnade kampen, samt det faktum att den mest framgångsrika vänstern i Europa är den baskiska vänstern som vinner val efter val, så har debatterna intensifierats med målet att hitta en politisk lösning på i första hand de politiska fångarna.

– Vi bildade Egiari zor 2012, inte för att döma utan för att skapa klarhet och sanning i statens metodiska våldsamma och grymma strategi för att dölja och kriminalisera sanningen. Nu har baskerna, med den nya politiska situationen stora förväntningar och illusioner om att få leva i fred och i en verklig demokrati.

Hon menar att omvärlden utanför Baskien måste få veta att det existerade en politisk konflikt långt innan ETA hade bildats i slutet av 1950-talet. Udoia Muruaga anser att det är viktigt att alla parter talar med varandra för att inte upprepa den våldsamma konfrontationen igen mellan den spanska staten och självständighetsrörelsen. ETA har öppet deklarerat sin vilja att definitivt avsluta den väpnade kampen. Vad som behövs är samma politiska vilja från statens sida.

– I dag är det legitimt att Staten kan tortera och döda utan att det händer någonting. Jag kan till exempel inte gå ut med ett foto av min man hängande på bröstet för då kan jag gripas och dömas till fängelse för `stöd till terrorismen´. I själva verket kräver jag rättigheter för de politiska fångarna. Min man avled på grund av den repressiva strategin i fängelset som handlar om att likvidera dig fysiskt och emotionellt och på detta sätt tvinga dig till att ge upp ditt politiska mål (självständighet för Baskien).

Det är bara siluetter av de politiska fångarna, inga foton eller bilder, som på bilden i den lilla staden Arrasate som varje onsdag kl. 17.00 genomför en stilla demonstration på torget som avslutas med en promenad runt stadskärnan.

Bara några månader innan vi träffar Udoia Muruaga har en annan politisk fånge avlidit i ett spanskt fängelse. Arkaitz Bellón avled den 5 februari i år. Under 2013 avled de baskiska fångarna Anjel Figueroa och Xabier López Peña. Arkaitz Bellón, som inte var medlem i ETA, hade dömts till 15 års fängelse för att ha deltagit i en demonstration där en buss brändes ned. Han var en tränad idrottsman med stark fysik och gjorde upp stora framtidsplaner med sin fru inför frigivningen den 15 maj.

– Så dör han plötsligt bara tre månader innan frigivandet. Det är fruktansvärt smärtsamt för hans familj och närmaste. Min man dog också på grund av samma fångvårdspolitik. Det är otroligt att det går åtta år och fångarna fortsätter att avlida på grund av en politik som går ut på att Staten likviderar fången som vägrar att underkasta sig utpressningen. Då får han och de närmaste betala för hatet, hämnden och likvideringen från Statens sida. Staten och regeringen talar ständigt om de mänskliga rättigheterna men är de som flagrant bryter mot dem, spelar på manipulationen och står fast vid utrotningspolitiken år efter år. Det finns sjuka som bara har en kort tid att leva men staten släpper dem inte tills de har ruttnat i fängelset, konstaterar Udoia, med bitterhet i rösten.

Arkaitz Bellón avled den 5 februari i år, i maj skulle han friges efter 15 års fängelse.

När årsdagen för dödsdagen för hennes man närmar sig börjar också nerverna att spöka. Hennes son, som var sju år när hans far avled, känner också av det. Hon säger att hat och bitterhet är faktorer som hon har bekämpat “för det leder inte någonstans, tvärtom”, tillägger hon.

– Nej! tänker du, inte en gång till! när du får beskedet att ytterligare en fånge har avlidit i fängelset. Kommer det aldrig att upphöra! tänker du. Vad måste vi göra för de upphör att döda och upphör med fångvårdspolitiken som utpressning!?

Hennes man förflyttades under de tio åren till sex olika fängelser, alla utanför Baskien. Slutligen placerades han i Cuenca, cirka 65 mil från Bilbao. Han inledde universitetsstudier på distans men förbjöds av fängelseledningen. Han arbetade med läder men samma sak hände, förbud. Han började då att arbeta i trä, men alla dessa aktiviteter förbjöds av myndigheterna.

– Han tilläts att gå ut i friska luften under bara en timma per dag. Dag efter dag, år efter år. Målet är att bryta ned, inte bara fången, utan även de närmaste. Du kan vara överens eller inte med din livskamrat om hans politiska ståndpunkt. Men de är inga köpta legoknektar eller några som agerar för ekonomiska personliga intressen utan som kämpat helt oegennyttigt i en verklighet (som den baskiska).

Hon menar att de inte har någon anledning till att skämmas för vad de är. Stiftelsen anser också att det bör inrättas en Sanningskommission där alla i samhället sätter sig ned och talar med varandra.

– Låt oss inte upprepa misstagen från tiden för övergången från Frankodiktaturen. Det finns massgravar över hela Spanien med hundratusentals offer för Franco. Apparaten (diktaturen) var intakt, från makteliten och rättsapparaten. Fortfarande vägrar dessa samhällssektorer att hitta den verkliga sanningen bakom 40 års diktatur trots att de har gått tre generationer och där såren i själen går i arv. Vi vill inte att detta ska upprepas med den baskiska konflikten för då kan vi inte tala om samlevnad fred och försoning i framtiden. Låt oss göra saker och ting på ett korrekt sätt.

Hennes son blev till under “månadsträffen” där paret har rätt till 90 minuter i ett enskilt rum. Familjen har också rätt till 90 minuter per månad. De övriga två lördagarna är tiden 40 minuter och ett pansarglas skiljer de två. Sonen träffade aldrig sin pappa under normala omständigheter.

– “Mamma, hur många timmar träffade jag min ´aita´, far? frågar han mig ibland. Det var en fråga som jag aldrig ställt mig själv. Jag tog aldrig med mig min son till lördagsbesöket med bara 40 minuter för det är bara smärtsamt för barnet och fadern.

– Varje resa är en enorm uppgift och under hela veckan förbereder du resan. Jag var tvungen att skaffa mig körkort, köpa en liten bil och ge dig iväg, med alla de hinder och problem det innebär, ekonomiskt som fysiskt och psykiskt. Men också klimatet med regn, snö eller sol. Med ett litet barn måste du övernatta eftersom det inte är möjligt att hinna med besöket och köra 130 mil. Men du är samtidigt fruktansvärt spänd för att de ska vägra dig inträde i fängelset i händelse av att ett komma sitter fel i dokumentet. När du inte får komma in så är din kamrat medveten om detta, att du har kommit till fängelset men inte släppts in. Det är som en psykisk likvidering av personen, innanför muren som utanför.

En vurpa med anhöriga till en politisk fånge som har placerats i andra ändan av Spanien trots att författning och internationella avtal kräver motsatsen av en stat och regering. 16 anhöriga har avlidit under färden till fången.

När hon fick telefonsamtalet den 28 februari 2006 om att hennes man hade påträffats hängd i sin cell, påbörjades ett nytt kapitel i Udoia Muruagas liv. När hon anlände till fängelset fanns varken domaren, som alltid ska vara på plats när en avliden ska hämtas av sina anhöriga eller polisen. Kvarlevorna av hennes man skulle förflyttas 65 mil norrut, tillbaka till Baskien där den spanska staten hade förvägrat den döde att avverka sitt straff, men nu för att begravas.

– Vi kommer aldrig att få veta sanningen. Men om han hade fattat beslutet att hellre ta sitt liv än att kasta in handduken inför en fångvårdspolitik med politiska förtecken, då kan jag acceptera det. Men dödsfallet är omgärdat av många frågetecken.

– För mitt och andra barn som tvingas uppleva att deras far eller mor har förlorat livet i fängelset, är det en djup personlig och svår tragedi. Men ännu värre när deras mor eller far nästan blir tokig av sorgen. Barnen gör en kall kalkyl och frågar sig själva; “har jag varit tillsammans med min far en månad totalt under de sju åren jag har sett honom i fängelset”? Jag försöker ge honom mitt stöd och säger att han ska minnas de vackra minnena han har av sin far när de var tillsammans och kramade eller lekte med varandra.

Hon säger att om det inte hade varit för det baskiska folkets solidaritet och kärlek, hade hon förlorat förståndet. Solidariteten uttryckte sig vid det senaste dödsfallet i februari då över 100.000 basker gick ut på gatorna bara i Bilbao men också i flera andra städer i Baskien som protest mot dödsfallet av Arkaitz Bellón.

– Inga statliga eller andra institutioner kontaktade mig för att höra om jag behövde någon hjälp. Inte ett telefonsamtal om min sons behov eller stöd. Det var det baskiska folket som med sin “överrock av kärlek och solidaritet” omfamnade mig och min son i ett ögonblick då vi kände så mycket sorg och smärta. Detta folkets erkännande var avgörande för att gå vidare.

130 000 basker på gatorna i Bilbao den 7 januari i år till stöd för
kravet om att de baskiska politiska fångarna måste få avtjäna
sina straff i Baskien. Bara 6, som också är svårt sjuka, sitter av
sitt straff i Baskien, övriga 467 är utplacerade i Andalusien m.m.

Sedan 2012 har de anhöriga på bägge sidor i den baskiska konflikten träffats för att tillsammans lära känna varandra, hitta kanaler för att också övervinna den långvariga konflikten mellan ett folk som med olika kampformer har försökt uppnå nationell självständighet och en stat som med alla medel vägrar ge upp ett territorium som de anser ska fortsätta tillhöra den spanska statsbildningen.

– Jag har själv inte deltagit i dessa samtal. Men enskilda medlemmar i vår Stiftelse har deltagit. Det är mycket tunga och smärtsamma teman. För oss är det ingen terapi, den gör vi själva. Dessa möten har genomförts med stor diskretion och med stor ödmjukhet. Mötena är komplicerade för du ska öppna hjärta och själ mot den person som har varit anhörig till din livskamrats fiende. Vad som står klart är att politikerna känner inte smärtan som de och vi, de anhöriga till offren i den baskiska konflikten på bägge sidor, känner. Staten, just nu representerad av Rajoy svarar bara med ett ord; “NEJ”! till en politisk lösning av konflikten. Men de anhöriga till offren på bägge representerar ett stort mod för de har satt sig ned för att lyssna till den “andra” sidan. Inte bara för att tala utan för att lyssna på den andra personen. Det är mycket viktigt och är ett exempel för hur Staten borde agera.

Video:
El efecto psicológico del encierro de los presos políticos vascos from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Den psykologiska effekten av fängelset hos de baskiska fångarna

Nagore López Luzuriaga är psykolog hos Föreningen av de Anhöriga till offren för repressionen i Baskien, Exterat. Föreningens främsta uppgift är att via de anhöriga till fångarna föra ut och berätta om situationen i fängelserna, säger Nagore när Flamman träffar henne i Bilbao.

– Fångarna har sitt eget kollektiv där de utsett sina officiella representanter som är EPPK. Exterat publicerar och beskriver mer om hur situationen i fängelset upplevs av fångarna, hur de och de anhöriga dagligen kränks.

Många politiska fångar är sjuka. Hur ser perspektiven ut för dem?

– Ja, och det är många som är svårt sjuka, dödligt sjuka. I stället för att lindra deras lidande och respektera deras utsatthet, agerar den spanska staten tvärtom. Sjuka fångar med strafflindring i hemmet har i stället skickats till fängelset. Fångar som frigivits villkorligt på grund av en dödlig cancer i slutfasen och som fått avverka straffet hemmet, har skickats till fängelset.

Vad säger författningen i dessa fall?

– Fångkollektivet EPPK hade en debatt och krävde nyligen att dispersionen av fångarna över hela Spanien gradvis skulle avvecklas och att mycket sjuka fångar och fångar över 70 år skulle friges. Alla med ett minimalt förnuft och kunskap om lagar och mänskliga rättigheter vet att en sjuk människa inte kan kureras eller leva i ett fängelse som inte motsvarar vad en sjuk person behöver.

Igår gjorde vi reportage i staden Arrazate där det finns en politisk sjuk fånge som är inne i slutstadiet i sin cancer. Han släpptes för ett halvår sedan och tiden har gått och han har inte dött, klagade rubrikerna i den spanska pressen. Han fick då husarrest trots att det kanske bara återstår dagar eller några månader.

– Det är en barbarisk politik! Jag skulle inte vilja vara i hans familjs kläder och bli vittnen till den massmediala lynchningen av denna fånge. Att mer eller mindre offentligt be att han ska dö, förvånade och upprörda över att han ännu inte har gjort det trots att de vet att det är en tidsfråga, det är bokstavligt grymt. Men det är en bekräftelse och en illustration på den spanska statens fångvårds- och undantagspolitik. Den handlar om att bryta ned dem som människor och politiska aktivister. 

Varje tisdag klockan 17.00 samlas människor på torget för att visa att de inte har glömt de politiska fångarna och går förbi huset där denna sjuka fånge är i husarrest. Är det vanligt och vad betyder denna manifestation för den egna moralen?

– Jag tror att solidariteten är helt grundläggande. Hade det inte varit för det baskiska och andra folks solidaritet, är jag osäker på om vi hade överlevt alla dessa år, säger psykologen och citerar Che Guevara som sa, att “solidariteten är folkets ömhet”.

Själv började hon att resa till fängelset när hon var åtta år. Hennes moster och morbror satt fängslade i 24 år men släpptes den 26 november 2013 efter domen i Europadomstolen som tvingade den spanska staten att upphöra med de fabricerade livstidsstraffen.

– I fängelset fick min moster bröstcancer men hölls kvar i fängelset. Hon erbjöds frigivning om hon ångrade sin politiska aktivitet och började ett samarbete med säkerhetstjänsten. Hon vägrade och satt fängslad fram till domen i Europadomstolen.

Dick Emanuelsson